Blogg C: När blir journalistik fiktion?

Var går gränsen mellan journalistik och fiktion?

Jag läste Liza Marklunds bok ”Gömda: en sann historia” när den kom ut för några år sedan. I första upplagan av boken utges berättelsen om Mia som flyr från sin våldsamma före detta man för att vara just ”en sann historia”. Det svenska samhället klarar inte av att skydda Mia från mannen som misshandlar och trakasserar henne och dottern. Mia och hennes nya familj tvingas efter svåra prövningar fly utomlands och söker till slut asyl i USA.

Det som gör historien om Mia så intressant, engagerande och skrämmande är just att den påstås vara helt sann. Den beskrivs som ”en thriller direkt ur den svenska verkligheten. Skräcken finns där - men också hoppet, modet, glädjen och en kärlek som övervinner allt” och som läsare fascineras man över hur verkligheten kan överträffa dikten.

När författare och journalister tar upp svåra och känsliga samhällsfrågor och belyser orättvisor leder det i bästa fall till upplysning, debatt och förändringar till det bättre. Men att som Liza Marklund skriva inte bara en utan flera böcker om Mia där stora delar sedan avslöjas som osanna är riktigt uselt. Visst, som läsare kan man väl ställa om sitt ”tänk” kring läsupplevelsen från fakta till fiktion. Att frisera detaljer för att förtäta och dramatisera en historia behöver inte påverka sanningshalten. Men om det stämmer att personer kring ”Mia” har blivit uthängda och fått sina liv och karriärer förstörda på grund av osanningarna i boken finns det inget försvar för det, varken från förlaget eller författaren. Då borde Marklund tydligt skrivit att boken var ”based on a true story” eller ”inspirerad av verkliga händelser” som det står i början av en del filmer.

Vad skiljer det skönlitterära journalistiska skrivandet från det dokumentära? ”New Journalism” uppstod på 60-talet, även om reportage i samma anda hade skrivits ännu tidigare. Journalister började skriva längre reportage i skönlitterär stil och struktur istället för i det traditionella nyhetsformatet. En bok som anses stilbildande inom ”true crime”-genren är ”In cold blood” av Truman Capote. Det finns många fördelar med ett skönlitterärt uttryckssätt där man låter huvudpersonerna tala för sig själva. Att skriva i scener gör det lättare att gripa tag i och hålla fast läsaren. Att skildra ett händelseförlopp genom en överlevandes ögon gör dramatiska och ofattbart svåra händelser förståeliga och överblickbara, på det sätt som journalister skrivit om Hiroshima och kriget i Rwanda. Jag tänker också på reportaget ”Den långa vägen tillbaka” som inte alls hade berört eller gett samma läsupplevelse om det skildrats mer dokumentärt. I bästa fall så tar sådana här reportage kål på fördomar genom att öka läsarens kunskaper.

Inför den här uppgiften läste jag böckerna ”Flickan och skulden” och ”En riktig våldtäktsman” av kriminalreportern Katarina Wennstam. Böckerna handlar om samhällets syn på våldtäkt. Den första boken handlar om offren och den andra om förövarna. Det märks att Wennstam är engagerad i frågan och blir genuint upprörd över de orättvisor och fördomar som möter offren när hon tar del av rättegångsprotokoll och förhör i "Flickan och skulden". Trots att de är offer kan tjejerna inte bara bli misstrodda utan också skuldbelagda av poliser och i rätten, de måste redogöra för sin klädsel, sexuella historia och annat som inte alls borde vara relevant i sammanhanget. I "En riktig våldtäktsman" träffar hon förövarna och reagerar på att många utifrån sett verkar vara normala killar. De förstår inte att de begått ett övergrepp och skadat en annan människa för livet. Det händer att de killar som får hjälp att inse vad de har gjort, försöker ta livet av sig. För min del var den andra boken mest tankeväckande.

Wennstams upprördhet skymmer tyvärr min egen läsupplevelse ibland. Det är såklart helt naturligt att skribent och läsare har olika perspektiv, erfarenheter och befinner sig på olika platser i livet. Men om man jämför med böcker i samma genre så går det att skriva på ett mindre ”personligt” sätt utan att läsupplevelsen går förlorad. I många fall tror jag till och med att berättelsen vinner på det. Visa mig hur det är, men tala inte om för mig hur jag ska känna. Jag stör mig på en del av Wennstams tankebanor och ordval och inser att det här sättet att skriva kan befästa fördomar lika väl som att sticka hål på dem.

Blogguppgift B: Etik i medierna

Publicistik regel nr 10: Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.

2008 mördades en 26-årig man i sin lägenhet i Malmö. Två tonårspojkar, 15 och 17 år, greps och dömdes för mordet. 26-åringen var öppet homosexuell. Pojkarna var vänner och medlemmar av samma muslimska församling. Den äldre pojken skrev en blogg med ”extrema åsikter om religion och moral”. Radioprogrammet Medierna i P1 jämförde hur olika tidningar hanterat publiceringen av uppgifterna om mannens sexuella läggning och tonåringarnas bakgrund.

Sydsvenska Dagbladet är av tradition försiktiga med att publicera känsliga uppgifter om religion och etnicitet. De skrev till exempel inte att pojkarna bodde i stadsdelen Rosengård. Tidningen fick kritik av islamkritiska bloggare för att ”mörka” uppgifter om pojkarna.

Aftonbladet publicerade alla uppgifter om pojkarna och deras bakgrund och citerade även 17-åringens blogg. Undviker man att skriva om sådana detaljer framstår det som att man förtiger dem vilket kan skapa problem istället för att dämpa dem. Det ger falsk bild av gärningsmännen, menade chefredaktören Jan Helin.

Kvällsposten skrev att 17-åringen tog upp religiösa frågor i sin blogg men citerade inte ur den eftersom pojkens identitet då kunde röjas.

QX skrev om offrets sexuella läggning eftersom de anser att mord på homosexuella ofta handlar om hatbrott och att det sällan framgår i nyheterna. Att inte publicera vissa uppgifter handlar inte om att dölja något utan att de ansvariga utgivarna måste ha täckning för det som skrivs, ansåg både Sydsvenskan och QX.

Det är många känsliga frågor att ta ställning till i det här fallet. Vad är relevant och vad saknar betydelse i sammanhanget? Pojkarnas etniska bakgrund, religion och huruvida motivet till mordet var att ”islam och många religioner har ett spänt förhållande till homosexualitet” har fått störst utrymme och verkar ha varit den allra känsligaste frågan för de ansvariga utgivarna att ta ställning till.

Frågan om varför pojkarna utgav sig för att vilja ha sex med mannen för att sedan döda honom verkar ha hamnat i skymundan. Polisens utredning visar att 26-åringen två månader innan mordet fått kontakt med 17-åringen på en sida för sexkontakter på nätet och att de chattat och haft kontakt via sms sedan dess. 26-åringen hade en relation men tillbringade mycket tid på olika gayforum på nätet.

Hade vinkeln på rapporteringen om den här händelsen blivit en annan om offret hade varit en vit, heterosexuell man som tillbringat mycket tid på kontaktsidor på nätet, chattat med och bjudit hem två tonårstjejer med avsikt ha sex med dem? Då hade knappast frågorna om etnicitet och religion fått lika stort utrymme.

Regel nr 15: Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

Medieforskaren Stig Hadenius menar att det också innebär ett publicistiskt ansvar att inte publicera namnet på en misstänkt gärningsman. Att publicera namn och bild på misstänkta eller dömda brottslingar kan få nya vittnen att träda fram och undvika att oskyldiga misstänks. Som exempel tar han upp fallet med Engla Höglund och ifrågasätter om mamman hade låtit henne cykla hem om de varit medvetna om att en dömd sexförbrytare bodde i området.

När anses en namnpublicering vara av uppenbart allmänintresse? Hur ska allmänintresse definieras? Handlar det om vilken sorts information vi som allmänhet kan hantera? Vem ska bestämma det?

Forskningen visar att allmänheten vill ha namnpubliceringar i större utsträckning än journalistkåren. Här kan man dra paralleller till andra områden, till exempel riskforskningen som tar upp myter om mänskligt beteende. Dessa myter baserar sig inte på fakta utan på föreställningar om hur ’jag’, ’vi’ och ’dom’ hanterar svåra situationer. ’Jag’ kan hantera ett krisläge på ett rationellt sätt, ’mina närstående’ kan hantera det lite sämre medan ’andra’ kan inte hantera det alls. Denna föreställning förstärks av hur medierna väljer att ta upp vissa vinklar av kriser och katastrofer. I värsta fall leder detta till att myndigheter dröjer med att informera allmänheten om kriser eftersom de felaktigt befarar att panik ska uppstå.

Föreställningen om vilken sorts information som allmänheten bör få ta del av blir tydlig bland många debattörer, som till exempel i den här krönikan. Skribentens argument att man inte ska offentliggöra uppgifter om pedofiler för att ”arga grannar skulle hetsa upp sig själva över fredagsgroggen och få för sig att ta lagen i egna händer” är inte ovanlig. I Tobias Olssons artikel i SvD säger författaren Börge Hellström samma sak, som privatperson skulle han vilja veta om han hade en sexualbrottsling som granne, men "folk kan inte hantera sådan information".

Men forskningen visar att vi med få undantag visst kan hantera svår och känslig information. Medborgargarden bildas i första hand när människor upplever att rättsskyddet inte fungerar, inte på grund av vad medierna publicerar.

Blogguppgift A: Nyhetsvärdering

Den första nyhet jag har valt att reflektera över är rättegången mot den åtalade barnläkaren på Astrid Lindgrens sjukhus som inleddes i Solna tingsrätt under tisdagen. Läkaren är åtalad för att för tre år sedan ha injicerat dödliga doser morfin och narkosmedel i en för tidigt född flicka. Barnläkaren åtalades för dråp redan förra året men rättegången sköts upp när försvaret åberopade ny bevisning.

Ett för tidigt fött barn har dött i Sverige – i Libyen hittas massgravar med hundratals döda varje vecka. Vilken nyhet är viktigast? Väger inte många döda den här veckan tyngre än en död för tre år sen? I det här fallet så har rättegången mot barnläkaren fått mer utrymme i medierna eftersom den uppfyller många av de kriterier för värdering och urval av nyheter som bl.a. Håkan Hvitfelt och Johan Galtung tar upp i sin forskning.

Det handlar om ett brott, eller i alla fall en misstanke om brott. Händelsen utspelar sig geografiskt och kulturellt nära oss vilket enligt Henk Prakkes modell för engagemang och intresse gör den mer angelägen. Den är sensationell och har negativa inslag. Den har ett publikintresse. Den säljer lösnummer.

Björn Häger skriver i "Reporter" om lättbegripliga nyheter. Handlar det om människor vi kan identifiera oss med? Även om man inte har kunskap om neonatalvård eller har egna barn så kan man känna med föräldrarna till det för tidigt födda barnet. Nyheten innehåller en viss dramatik och en konflikt – var läkaren slarvig eller barmhärtig?

Vi vet att det pågår ett krig i Libyen, nyheten om massgravarna är alltså inte oväntad nog för att få mer utrymme. I skrivande stund så fick nyheten om rebellernas försök att inta staden Sirte plats i morgonens tv-nyheter, den markerade en förändring i händelseförloppet.

Nyheten om rättegången mot barnläkaren är enligt Bengt Johansson studie "Vid nyhetsdesken" en snackis – något att prata om runt fikabordet. Den berör många av oss och alla har en åsikt om vad som hände. Bengt Johansson och Björn Häger tar också upp nyhetstrender som skiftar beroende på normer och ideologi. Det är många händelser inom sjukvården som har ett nyhetsvärde nu.

Den andra nyhet jag valt togs upp i flera nyhetssändningar denna vecka: svenska barn sover för lite. På Afrikas Horn pågår en svältkatastrof som påverkar hälsan för tusentals barn. Ändå får nyheten att svenska barns sömn minskat med i genomsnitt en timme på 30 år stort utrymme i både Rapport och regionala nyhetssändningar den här veckan.

I inslaget säger docent Margareta Söderström att barn är mer aktiva efter skolan nu för tiden och ägnar sig mer åt datorer och spel, som ju inte fanns för 30 år sedan. För lite sömn påverkar hälsan och gör att barnen presterar sämre i skolan. Dessutom blir barnen feta eftersom hunger och sötsug ökar som ett resultat av sömnbristen.

En sökning på Internet visar att nyheten om barns sömn återkommer varje år. Varför?

2004 kunde inte barnen sova p.g.a. stress.

2008 blev barnen feta av för lite sömn.

2009 klarade de inte av skolarbetet.

2010 fick barnen lägre iq.

Är det här en nyhet som ska upplysa, informera eller utbilda oss som publik? Eller ska den bara skrämma upp oss? Björn Häger skriver att något som har betydelse för många har större nyhetsvärde, och vi är ju många som är föräldrar. Vi föräldrar är för snälla, enligt Margareta Söderström, och borde se till att barnen går och lägger sig tidigare, annars kan det gå illa för dem.

Nyhetstrenden där forskare och experter varnar för ny teknologi är stark. Barn kan råka illa ut på Internet, de kan bli lurade, de kan bli beroende av dataspel och de får sämre koncentrationsförmåga. De nya mobiltelefonerna är också en av orsakerna till att barn sover mindre. Negativa inslag känns vanligt förekommande i nyheter som handlar om barn, det är ofta nyheter i form av olika larmrapporter.

Det jag tänker om nyheten att barns sömn minskat med en timme på 30 år är att det inte är så svårt att slå in en öppen dörr.