2008 mördades en 26-årig man i sin lägenhet i Malmö. Två tonårspojkar, 15 och 17 år, greps och dömdes för mordet. 26-åringen var öppet homosexuell. Pojkarna var vänner och medlemmar av samma muslimska församling. Den äldre pojken skrev en blogg med ”extrema åsikter om religion och moral”. Radioprogrammet Medierna i P1 jämförde hur olika tidningar hanterat publiceringen av uppgifterna om mannens sexuella läggning och tonåringarnas bakgrund.
Sydsvenska Dagbladet är av tradition försiktiga med att publicera känsliga uppgifter om religion och etnicitet. De skrev till exempel inte att pojkarna bodde i stadsdelen Rosengård. Tidningen fick kritik av islamkritiska bloggare för att ”mörka” uppgifter om pojkarna.
Aftonbladet publicerade alla uppgifter om pojkarna och deras bakgrund och citerade även 17-åringens blogg. Undviker man att skriva om sådana detaljer framstår det som att man förtiger dem vilket kan skapa problem istället för att dämpa dem. Det ger falsk bild av gärningsmännen, menade chefredaktören Jan Helin.
Kvällsposten skrev att 17-åringen tog upp religiösa frågor i sin blogg men citerade inte ur den eftersom pojkens identitet då kunde röjas.
QX skrev om offrets sexuella läggning eftersom de anser att mord på homosexuella ofta handlar om hatbrott och att det sällan framgår i nyheterna. Att inte publicera vissa uppgifter handlar inte om att dölja något utan att de ansvariga utgivarna måste ha täckning för det som skrivs, ansåg både Sydsvenskan och QX.
Det är många känsliga frågor att ta ställning till i det här fallet. Vad är relevant och vad saknar betydelse i sammanhanget? Pojkarnas etniska bakgrund, religion och huruvida motivet till mordet var att ”islam och många religioner har ett spänt förhållande till homosexualitet” har fått störst utrymme och verkar ha varit den allra känsligaste frågan för de ansvariga utgivarna att ta ställning till.
Frågan om varför pojkarna utgav sig för att vilja ha sex med mannen för att sedan döda honom verkar ha hamnat i skymundan. Polisens utredning visar att 26-åringen två månader innan mordet fått kontakt med 17-åringen på en sida för sexkontakter på nätet och att de chattat och haft kontakt via sms sedan dess. 26-åringen hade en relation men tillbringade mycket tid på olika gayforum på nätet.
Hade vinkeln på rapporteringen om den här händelsen blivit en annan om offret hade varit en vit, heterosexuell man som tillbringat mycket tid på kontaktsidor på nätet, chattat med och bjudit hem två tonårstjejer med avsikt ha sex med dem? Då hade knappast frågorna om etnicitet och religion fått lika stort utrymme.
Regel nr 15: Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.
Medieforskaren Stig Hadenius menar att det också innebär ett publicistiskt ansvar att inte publicera namnet på en misstänkt gärningsman. Att publicera namn och bild på misstänkta eller dömda brottslingar kan få nya vittnen att träda fram och undvika att oskyldiga misstänks. Som exempel tar han upp fallet med Engla Höglund och ifrågasätter om mamman hade låtit henne cykla hem om de varit medvetna om att en dömd sexförbrytare bodde i området.
När anses en namnpublicering vara av uppenbart allmänintresse? Hur ska allmänintresse definieras? Handlar det om vilken sorts information vi som allmänhet kan hantera? Vem ska bestämma det?
Forskningen visar att allmänheten vill ha namnpubliceringar i större utsträckning än journalistkåren. Här kan man dra paralleller till andra områden, till exempel riskforskningen som tar upp myter om mänskligt beteende. Dessa myter baserar sig inte på fakta utan på föreställningar om hur ’jag’, ’vi’ och ’dom’ hanterar svåra situationer. ’Jag’ kan hantera ett krisläge på ett rationellt sätt, ’mina närstående’ kan hantera det lite sämre medan ’andra’ kan inte hantera det alls. Denna föreställning förstärks av hur medierna väljer att ta upp vissa vinklar av kriser och katastrofer. I värsta fall leder detta till att myndigheter dröjer med att informera allmänheten om kriser eftersom de felaktigt befarar att panik ska uppstå.
Föreställningen om vilken sorts information som allmänheten bör få ta del av blir tydlig bland många debattörer, som till exempel i den här krönikan. Skribentens argument att man inte ska offentliggöra uppgifter om pedofiler för att ”arga grannar skulle hetsa upp sig själva över fredagsgroggen och få för sig att ta lagen i egna händer” är inte ovanlig. I Tobias Olssons artikel i SvD säger författaren Börge Hellström samma sak, som privatperson skulle han vilja veta om han hade en sexualbrottsling som granne, men "folk kan inte hantera sådan information".
Men forskningen visar att vi med få undantag visst kan hantera svår och känslig information. Medborgargarden bildas i första hand när människor upplever att rättsskyddet inte fungerar, inte på grund av vad medierna publicerar.
