Jag läste Liza Marklunds bok ”Gömda: en sann historia” när den kom ut för några år sedan. I första upplagan av boken utges berättelsen om Mia som flyr från sin våldsamma före detta man för att vara just ”en sann historia”. Det svenska samhället klarar inte av att skydda Mia från mannen som misshandlar och trakasserar henne och dottern. Mia och hennes nya familj tvingas efter svåra prövningar fly utomlands och söker till slut asyl i USA.
Det som gör historien om Mia så intressant, engagerande och skrämmande är just att den påstås vara helt sann. Den beskrivs som ”en thriller direkt ur den svenska verkligheten. Skräcken finns där - men också hoppet, modet, glädjen och en kärlek som övervinner allt” och som läsare fascineras man över hur verkligheten kan överträffa dikten.
När författare och journalister tar upp svåra och känsliga samhällsfrågor och belyser orättvisor leder det i bästa fall till upplysning, debatt och förändringar till det bättre. Men att som Liza Marklund skriva inte bara en utan flera böcker om Mia där stora delar sedan avslöjas som osanna är riktigt uselt. Visst, som läsare kan man väl ställa om sitt ”tänk” kring läsupplevelsen från fakta till fiktion. Att frisera detaljer för att förtäta och dramatisera en historia behöver inte påverka sanningshalten. Men om det stämmer att personer kring ”Mia” har blivit uthängda och fått sina liv och karriärer förstörda på grund av osanningarna i boken finns det inget försvar för det, varken från förlaget eller författaren. Då borde Marklund tydligt skrivit att boken var ”based on a true story” eller ”inspirerad av verkliga händelser” som det står i början av en del filmer.
Vad skiljer det skönlitterära journalistiska skrivandet från det dokumentära? ”New Journalism” uppstod på 60-talet, även om reportage i samma anda hade skrivits ännu tidigare. Journalister började skriva längre reportage i skönlitterär stil och struktur istället för i det traditionella nyhetsformatet. En bok som anses stilbildande inom ”true crime”-genren är ”In cold blood” av Truman Capote. Det finns många fördelar med ett skönlitterärt uttryckssätt där man låter huvudpersonerna tala för sig själva. Att skriva i scener gör det lättare att gripa tag i och hålla fast läsaren. Att skildra ett händelseförlopp genom en överlevandes ögon gör dramatiska och ofattbart svåra händelser förståeliga och överblickbara, på det sätt som journalister skrivit om Hiroshima och kriget i Rwanda. Jag tänker också på reportaget ”Den långa vägen tillbaka” som inte alls hade berört eller gett samma läsupplevelse om det skildrats mer dokumentärt. I bästa fall så tar sådana här reportage kål på fördomar genom att öka läsarens kunskaper.
Inför den här uppgiften läste jag böckerna ”Flickan och skulden” och ”En riktig våldtäktsman” av kriminalreportern Katarina Wennstam. Böckerna handlar om samhällets syn på våldtäkt. Den första boken handlar om offren och den andra om förövarna. Det märks att Wennstam är engagerad i frågan och blir genuint upprörd över de orättvisor och fördomar som möter offren när hon tar del av rättegångsprotokoll och förhör i "Flickan och skulden". Trots att de är offer kan tjejerna inte bara bli misstrodda utan också skuldbelagda av poliser och i rätten, de måste redogöra för sin klädsel, sexuella historia och annat som inte alls borde vara relevant i sammanhanget. I "En riktig våldtäktsman" träffar hon förövarna och reagerar på att många utifrån sett verkar vara normala killar. De förstår inte att de begått ett övergrepp och skadat en annan människa för livet. Det händer att de killar som får hjälp att inse vad de har gjort, försöker ta livet av sig. För min del var den andra boken mest tankeväckande.
Wennstams upprördhet skymmer tyvärr min egen läsupplevelse ibland. Det är såklart helt naturligt att skribent och läsare har olika perspektiv, erfarenheter och befinner sig på olika platser i livet. Men om man jämför med böcker i samma genre så går det att skriva på ett mindre ”personligt” sätt utan att läsupplevelsen går förlorad. I många fall tror jag till och med att berättelsen vinner på det. Visa mig hur det är, men tala inte om för mig hur jag ska känna. Jag stör mig på en del av Wennstams tankebanor och ordval och inser att det här sättet att skriva kan befästa fördomar lika väl som att sticka hål på dem.
