Jag läste Liza Marklunds bok ”Gömda: en sann historia” när den kom ut för några år sedan. I första upplagan av boken utges berättelsen om Mia som flyr från sin våldsamma före detta man för att vara just ”en sann historia”. Det svenska samhället klarar inte av att skydda Mia från mannen som misshandlar och trakasserar henne och dottern. Mia och hennes nya familj tvingas efter svåra prövningar fly utomlands och söker till slut asyl i USA.
Det som gör historien om Mia så intressant, engagerande och skrämmande är just att den påstås vara helt sann. Den beskrivs som ”en thriller direkt ur den svenska verkligheten. Skräcken finns där - men också hoppet, modet, glädjen och en kärlek som övervinner allt” och som läsare fascineras man över hur verkligheten kan överträffa dikten.
När författare och journalister tar upp svåra och känsliga samhällsfrågor och belyser orättvisor leder det i bästa fall till upplysning, debatt och förändringar till det bättre. Men att som Liza Marklund skriva inte bara en utan flera böcker om Mia där stora delar sedan avslöjas som osanna är riktigt uselt. Visst, som läsare kan man väl ställa om sitt ”tänk” kring läsupplevelsen från fakta till fiktion. Att frisera detaljer för att förtäta och dramatisera en historia behöver inte påverka sanningshalten. Men om det stämmer att personer kring ”Mia” har blivit uthängda och fått sina liv och karriärer förstörda på grund av osanningarna i boken finns det inget försvar för det, varken från förlaget eller författaren. Då borde Marklund tydligt skrivit att boken var ”based on a true story” eller ”inspirerad av verkliga händelser” som det står i början av en del filmer.
Vad skiljer det skönlitterära journalistiska skrivandet från det dokumentära? ”New Journalism” uppstod på 60-talet, även om reportage i samma anda hade skrivits ännu tidigare. Journalister började skriva längre reportage i skönlitterär stil och struktur istället för i det traditionella nyhetsformatet. En bok som anses stilbildande inom ”true crime”-genren är ”In cold blood” av Truman Capote. Det finns många fördelar med ett skönlitterärt uttryckssätt där man låter huvudpersonerna tala för sig själva. Att skriva i scener gör det lättare att gripa tag i och hålla fast läsaren. Att skildra ett händelseförlopp genom en överlevandes ögon gör dramatiska och ofattbart svåra händelser förståeliga och överblickbara, på det sätt som journalister skrivit om Hiroshima och kriget i Rwanda. Jag tänker också på reportaget ”Den långa vägen tillbaka” som inte alls hade berört eller gett samma läsupplevelse om det skildrats mer dokumentärt. I bästa fall så tar sådana här reportage kål på fördomar genom att öka läsarens kunskaper.
Inför den här uppgiften läste jag böckerna ”Flickan och skulden” och ”En riktig våldtäktsman” av kriminalreportern Katarina Wennstam. Böckerna handlar om samhällets syn på våldtäkt. Den första boken handlar om offren och den andra om förövarna. Det märks att Wennstam är engagerad i frågan och blir genuint upprörd över de orättvisor och fördomar som möter offren när hon tar del av rättegångsprotokoll och förhör i "Flickan och skulden". Trots att de är offer kan tjejerna inte bara bli misstrodda utan också skuldbelagda av poliser och i rätten, de måste redogöra för sin klädsel, sexuella historia och annat som inte alls borde vara relevant i sammanhanget. I "En riktig våldtäktsman" träffar hon förövarna och reagerar på att många utifrån sett verkar vara normala killar. De förstår inte att de begått ett övergrepp och skadat en annan människa för livet. Det händer att de killar som får hjälp att inse vad de har gjort, försöker ta livet av sig. För min del var den andra boken mest tankeväckande.
Wennstams upprördhet skymmer tyvärr min egen läsupplevelse ibland. Det är såklart helt naturligt att skribent och läsare har olika perspektiv, erfarenheter och befinner sig på olika platser i livet. Men om man jämför med böcker i samma genre så går det att skriva på ett mindre ”personligt” sätt utan att läsupplevelsen går förlorad. I många fall tror jag till och med att berättelsen vinner på det. Visa mig hur det är, men tala inte om för mig hur jag ska känna. Jag stör mig på en del av Wennstams tankebanor och ordval och inser att det här sättet att skriva kan befästa fördomar lika väl som att sticka hål på dem.
Jag håller med dig om att det varit bättre om Marklund inte fått oss som läsare att tro att allt var direkt hämtat ur verkligheten. Den negativa publiciteten som följde efter att det kom fram att mycket i böckerna inte var sant tog ju tyvärr bort en del av det goda som kom av böckerna. Det var ju väldigt många människor som läste böckerna och det ledde även till att frågor om kvinnomisshandel fick större plats i media.
SvaraRaderaJag kan hålla med dig om att Wennstams egna engagemang lyst igenom ganska mycket i hennes böcker. Kanske att det blev lite för mycket ibland och lite väl personligt. Men för mig var det nog mest positivt att se hennes egna engagemang och det väckte mitt intresse att läsa mera.Birgitha B
Jag läste också Flickan och skulden och märkte av Wennstams starka engagemang i våldtäktsfrågan. Förklaringen ligger nog i att Wennstam vill väcka debatt med boken. Personligen störde det inte min läsupplevelse, utan gjorde mig mer engagerad i problemet. Jag håller dock med dig om att journalistens egna åsikter inte får komma i vägen för själva berättelsen.
SvaraRaderaNär det gäller Liza Marklund kan jag bara hålla med om att hon gjorde fel i att kalla böckerna sanna, även om det var bra att problemet med kvinnomisshandel lyftes fram. Allmänhetens förtroende för journalister minskar om det visar sig att de förvrängt sanningen. Läsarna har dock till viss del ett eget ansvar att vara källkritiska.
Bra skrivet!
SvaraRaderaJag gillar att du har med flera olika exempel och inte, som i mitt fall, enbart ett.
Fallet med Liza Marklund är intressant, mycket på grund av diskursen som uppkom när böckerna började granskas. Personligen har jag aldrig läst böckerna men finner hela fenomenet intressant. Att man sågar ner något som är utgett som fakta till att bli skadlig fiktion är något få lyckats med.
De andra två böckerna du resonerar kring i slutet är två hemska böcker. Det är ett ständigt aktuellt problem när kvinnliga våldtäktsoffer, även i dagens Sverige, beskrivs som uppviglare på grund av deras klädsel vid den specifika händelsen. Men som du också noterar, även om det är ett känsligt ämne och man givetvis upprörs nåt så inihelvete så måste man som författaren förhålla sig någorlunda neutral och inte lägga fram sina egna åsikter. Det är trots allt inte det det handlar om.
Bra jobbat!
/Simon